För ett par dagar sedan tog jag
bussen in till staden för att gå på bibliotekscaféet. Där hade jag tänkt ta
det lugnt och skriva lite på ett skolarbete som jag har haft hängande över mig
ett tag. Just det caféet är konstigt nog den plats där jag får mest gjort.
Trots ljudnivån som successivt höjs mellan 12 och 14 varje vardag, trots att
det säkert finns så många andra objektivt bättre studiemiljöer än caféer där
både ljud- och synintryck kan störa, så är det min bästa plats. Bäst med
sällskap och bäst i ensamhet.
För ett år sedan gick jag i snöstorm från skolan till
bibliotekscaféet för att undvika att åka hem och där bli ensam med mina egna
tankar, och för att kanske lyckas plugga. Det var på caféet jag behövde vara
för att orka göra någonting. Mina vistelser där var sedan flera månader rutin.
Jag beställde svart kaffe som jag kryddade med kardemumma och kanel ibland.
Påtår tog jag fler gånger än vad som behövdes och när händerna skakade och
hjärtklappningen blev påtaglig, övergick jag istället till te. Fortsatte att
konstant mata mitt tomrum med vätska, och det fortsatte svälja.
För ett par dagar sedan, när jag och en kopp te med
sojamjölk, satt och skrev på min rapport, svepte jag med blicken över rummet
för att göra mig medveten om min omgivning. Snett mitt emot mig på andra sidan
satt hon, en tjej vars ansikte gjorde hennes sjukdom så synlig att jag var
tvungen att titta bort. Ögonen trotsar alltid hjärnan av ren princip, de
behöver alltid söka bevis, så jag ser att hon sitter där och försöker läsa en
bok, att hon aldrig bläddrar sida, att hon äter läkerol.
För ett år sedan hoppade jag allt som oftast över
middagarna. Istället satt jag kvar på caféet tills det stängde klockan 19.
Köpte ibland ett fyrapack yoghurt som jag delade med min vän som också hon,
hade just denna plats som sin fristad. Vi visste nästan inget om varandra. Det
var platsen som förde oss samman och som tog initiativet till vår vänskap. När
mina hungerskänslor bubblade sig igenom vattnet som fyllde min magsäck stoppade
jag i mig små läkeroltabletter som för att bota min egen sjukdom. Hade de varit
toxiska hade hjärtat i min kropp för länge sedan stannat, för ett tag där
hällde jag i mig ask efter ask för att bli mätt.
För ett par dagar sedan såg jag den jag kunde ha blivit,
sitta precis där jag kunde ha suttit, läsande en självhjälpsbok jag redan läst,
och på bordet en ask läkerol vars smak jag nu mår illa av. Jag ville gå fram
och säga ”Du kan inte leva på kaffe, luft och läkerol. Du kommer dö om du inte
lägger ner den där boken nu. Den hjälper varken dig, mig eller någon annan. Kan
vi inte bara dela på en mango-cheesecake? Jag betalar. Du kan få hela
förresten, eller köper jag två så får du båda.” Men eftersom jag vet att hennes
hjärna är inkapabel att förstå, och att hon antagligen bara skulle få mer
ångest av min monolog så vände jag mig bort.
Det enda jag kan hoppas på är att du, tjejen som satt där,ett år fram i tiden,
ser samma sak som jag: Någon du kunde ha varit, men som du inte är längre, och att
det helvete du känner igen i henne känns så långt borta, som i ett annat liv. Och
att inget med henne får dig att ångra att du blev frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar