Fönstret är öppet och du tänker högt i det tysta rummet. "Varför är vi här när det är där ute man kan andas? Varför ska vi stängas in när det är motsatsen vi vill? Det är kanske just ikväll som det vi väntat på ska hända".
Och jag ser dig plötsligt i en annan dager, naken bakom skalet. Totalt ensam och panikslagen inför det där djupa stjärnhavet. Du lutar dig ut genom fönstret och tittar upp i rymden, undrar vad som ryms i den.
"Snälla se mig i ögonen och glöm allt det där om döden; var här och inte i ödet."
Men du verkar se hela universum, även när du ser på mig, säger att du hålls tillbaka av din trånga hud och att alla dina tidigare beslut blivit till ärr och märken. Att du är dömd till benmärgen.
Att det som tagit år att bygga upp när som helst kan komma att rasa, att den grå vardag vi skapat utan eftertanke kanske tar en livstid att jämna med marken. Och jag vaknar fast jag redan är vaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar