Du vet inte ifall du lider eller om det bara är livet

Jag brukar alltid försöka att se min situation från ett utifrånperspektiv. De gånger jag hulkande har gråtit mig själv till sömns, de gånger jag har smällt igen dörren till mitt rum eller slängt på telefonluren i tonårsilska, de gånger jag har tittat mig själv i spegeln och bara hittat fel på fel på fel på varje synlig centimeter, de gånger jag har känt mig så ensam att jag undrat om jag överhuvudtaget existerar. De gångerna har jag inte alltid kunnat göra det, men att se tillbaka på just de stunderna, får mig att inse att jag är precis som alla andra.

De sakerna, som känns så förjävliga i stunden, är inte alls unika. Och tänk på det nästa gång du dömer någon, eller för den delen, avundas någon, för hon har varit med om samma sak. Det som spelar roll, är likadant för alla, men det får vi inte veta förrän vi lärt känna varandra.

Nästa gång du försöker dämpa din ångest, genom att tröstäta, bråka, kedjeröka, skära dig, ha sex, svälta: Tänk på hur många gånger du har varit i denna situation. Ångest, det är ingen stor grej. Den drabbar alla och oavsett orsaken till det du känner så kommer känslan gå över. Och om du inte gillar att tänka tanken att du är som alla andra så kan vi vända på det: Alla andra är precis som dig. Alla bär på ett djup lika mörkt som det du aldrig vågar visa.