När det tar slut

Jag pratade med skolkuratorn varje dag av första veckan av den månaden för två år sedan. Samma vecka brast jag ut i gråt på engelskalektionen och blev utskickad i korridoren. Alla lunchraster spenderades på sängen i vilrummet i tappra försök att överleva och att sluta hyperventilera. Jag vägrade vara hemma ensam med mig själv, för i brist på honom visste jag varken vad jag skulle tänka, göra eller känna

Allt lyckades få ner i magen på en vecka var en mango. Jag bytte säng med mamma och sov i hennes rum om nätterna, för på något sätt kändes det bättre än att vara i mitt rum där alla minnen fanns.

Samma vecka gick jag på festival för att komma på andra tankar, men det var för tidigt och jag fick så svårt att andas att jag åkte hem och nästan uppriktigt kunde skylla på min astma. Jag ville inte ens höra någon musik för allt kunde kopplas till just min olyckliga, eller andras lyckliga, kärlek. Jag gick på en fest för att försöka skratta men blev inte tillräckligt full, eller mindre tom, vad jag än drack av för något. När det var komedier på tv bytte jag kanal, blev inte gladare av deras skratt, kände bara avsmak.