Vi är i Stockholm

Du tar mig till ditt slott, begär ännu en cigarrett, och jag matar ditt beroende för att inte själv få ett. Tillsammans begår vi ett brott mot en av naturens nystiftade lagar; Jag skall inte spilla några tårar. Du är nu medhjälpare till mitt självdråp, du borde veta bättre än att spela våra låtar.  

Och du borde veta bättre än att ta mig till din lägenhet, till samma rum vi hade sex. Och passa dig innan du erbjuder mig kaffe eller får mig att klappa din katt som jag har sagt var den vackraste jag sett. Du ska inte gå bredvid mig på Södermalm eller få mig att lyssna när du pratar. Du får inte i hemlighet analysera och försöka se om jag vill ha dig tillbaka.

Du ser en värld och jag ett mörker, under mina ögonlock. Jag känner avskyn vrida mig bort från dig och krympa mig helt hjälplös, när den egentligen borde stärka mig. Kanske är det alkoholen, kanske kan jag skylla på den. Men jag vet att du aldrig kan vara nära mig igen efter ikväll. Kanske är det inte alls vinet, utan bara mina minnen.  En rädsla för att de tillsammans med oss långsamt försvinner. Men jag vet att Stockholm aldrig kan vara mitt hem.

Du frågar orolig om jag vill tillbaka till Centralstationen. Jag frågar mig själv varför jag är här igen. Och jag frågar mig själv varför jag trodde att vi kunde vara vänner så här kort efter. Och jag frågar mig själv varför jag gråter fast jag är så förbannat arg och egentligen inte alls ledsen.