13061/352

När jag existerar i limbo mellan ja och nej känner jag det som om allt hänger i luften. Kan det inte bara falla till marken så jag kan undersöka olycksplatsen och ta hand om, samla upp det som fortfarande befinner sig inom räddning? Mobilen ringer inte och jag cirkulerar som ett djur kring den istället för att bära den i fickan som vem som helst annars skulle. Rycker till vid alla slags signaler, tolkar dem som: Ja du får komma hit och vi älskar dig och tjänar stora pengar på dig och din röst och ditt 40% blåa hår. D.v.s. innan jag ser att det inte alls var de som hörde av sig och då tolkar jag avsaknaden av deras kontakt som: Du är inte tillräckligt kommersiell, du är för mycket dig själv för att platsa här. Ps. hitta ett annat sätt så kommer vi på dina konserter. Men vad hjälper det mig i nuläget? Skriker. Är jag verkligen så sämst? Byter strängar och skadar därför mig själv.

Innan:

Känner adrenalin. Jag tänker på hur jävla bra låtskrivare jag är, hur jävla bra min röst låter, hur jävla snygg jag är och hur intressant jag är som person. Är varm i magen och det är inte istéet eller violtabletterna: Det är jag. Det sprakar i mitt bröst och sprider sig. Alla som inte vill vara mig vill vara med mig och resten som inte känns vid mig vet bara inte hur extraordinär jag är.